Det blir så ibland.
Förra veckan förlorade Vilda en av sina bästa vänner- Isa
Hon blev nästan 11 år
Det var absolut den snällaste hund som någonsin funnits
Jag har aldrig hört henne morra eller ens sett henne lyfta på läppen
Hon fick ett underbart liv och hon fick avsluta det värdigt
Det är en av fördelarna med att det "går snabbt"
Men det blir lite mer chockartat
Sista gången Vilda träffade sin kompis så var det inget fel på henne. Och det är det som gör det så svårt att förstå när man är 7 år
Det är ju det där att inte vara egoist när ens djur närmar sig döden.
Den dagen man skaffar ett djur måste man inse att man tar på sig ett ansvar för att se till att ens bäste vän slipper lida när tiden är inne.
Oavsett hur ledsen man är
Jag vill inte ens tänka på hur det blir när Svea behöver gå vidare
Hoppas det dröjer många många år än
 |
| Vilda och Isa i Grövelsjön |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar