Kan få ödesdigra konsekvenser
Eller stärka ens själ
Jag vågade - men det höll på att kosta mig ett byte av underkläder ute på fjället OOOppppppsss
Nu kan jag ju skriva om det - för nu är jag hemma i tryggheten och allt gick ju bra.
Det största felet du kan göra ensam ute på fjället är att börja tvivla på dig själv och stressa upp dig INNAN du verkligen förvissat dig om att du verkligen är fel ute,,,
Det här handlar om det - om mitt mål att någon gång få genomföra en soloexpedition (okej då möjligtvis solo + fyrbent vän)
I Lördags skonade jag Svea och bestämde mig för en ganska tuff vandring inne i Norge - helt ensam allena.
I träningssyfte att klara sig själv liksom
JAG KAN
Det är skönt att vandra själv ibland.
Jag skulle följa en markerad led en bit och sedan vika av den för att orientera mig med karta mellan fjällen. Jag hade kortat ner den annars alldeles för långa turen till en lagom dagstur.
Pulsen var rätt hög när jag lämnade den trygga leden bakom mig och scannade av omgivningen för att hitta min exakta position på kartan.
Vädret var bra, förutom dom hårda vindarna så det skulle nog inte bli några problem
 |
| Leden mot Svukuriset |
 |
| Uppe på ca 1000 möh |
 |
| Dags att lämna den trygga leden |
 |
| Här åt jag min måltid - frystorkad Pasta Bolognese |
Fram till hit allt gått helt enligt planen och jag tyckte jag hade rätt pigga ben fortfarande.
Stärkt av min utsökta middag fortsatte jag för att hinna hem INNAN mörkret
Kartan hade jag i ett krampaktigt tag i handen och jag hade stenkoll på var jag var.
 |
| En sista blick bakåt |
Efter denna bild hade jag en stigning kvar enligt kartan och sedan skulle jag känna igen mig från en tidigare tur i veckan - trodde jag
När Svea och jag gick över Salsfjället tidigare så gick vi ner där jag skulle komma fram nu - hade jag räknat med i alla fall.
Men så var inte fallet.
Jag kände inte igen mig alls faktiskt
Och det är DÅ, just DÅ - fast jag följt min karta till punkt och pricka - som det stora tvivlet sköljer över mig som en 10 meter hög våg eller nåt.
Tankarna flyger iväg snabbt och jag kollar klockan - 17.00 = sent, det är ljust ett par timmar till och jag känner inte igen mig. Enligt kartjäveln har jag en bra bit kvar om jag nu hittar den jäkla leden som jag skulle kommit rakt på om det gått som jag planerat.
Det är då jag sätter mig och tvingar mig själv till att åter göra en kartcheck. Jag konstaterar att jag måste vara rätt enligt kartan men däremot hade jag varit slarvig på förra turen med var jag verkligen gick ner från Salsfjället.
Det var inte där jag trodde - och tror - det gör man inte här uppe.
Här ska man veta
Då det plingar det till i min telefon och jag inser lyckligt att jag har täckning igen på den annars tidigare stendöda telefonen. Och min man oroligt undrar via ett sms hur det går?
Så jag reser mig upp och ringer honom och försöker att inte låta min panik lysa igenom.
Och när jag går där så ser jag plötsligt en ledmarkering på en sten.
Jag kom rätt
Lycka!!!!!!!!
Men Nu var det att dra upp tempot för att hinna hem innan mörkret. Och jag hann
Men jag var rätt tung i benen vill jag lova.
Räknade på att jag gått drygt tre mil i fjällterräng, vilket är en ganska bra sträcka, även på platten
Vad kan man lära sig av det här då?
1. Gå ut tidigt om du ska gå en längre tur så du verkligen har tiden
2. Lita på dig själv, har du järnkoll på kartan och allt har stämt så är du troligtvis där du ska
3. Blir du osäker och får panik - stanna upp där du är, sätt dig och få koll på läget.
Det är lätt att irra bort sig när man är rädd eller stressad
Kommer jag fortsätta att göra solovandringar?
Absolut! Jag hade ju koll - jag bara tvivlade på mig själv ett tag
Bjuder här nedan på ett urval av en helt underbar vecka och jag längtar redan tillbaka
 |
| Vid regnbågens slut finns en kista med guld,,, |
 |
| Massor av renar i år |
 |
| Vilda vandrade till Norge |
 |
| Kusinmys vid fjällbäcken |
