OM man - Gud Förbjude - skulle råka sitta själv en kväll under högstadiet trodde man att man drabbats av det värsta man kunde drabbas av:
Lugn & Ro
När man blev något äldre och pojkvännerna avlöste varann på löpande band så fick man kanske någon kommentar om att man var rädd för att vara själv (vilket man givetvis låtsades att man inte hört) och OM man hört det skulle man ALDRIG över sin döda kropp skulle ha erkänt det.
Tystnaden var något otäckt och skrämmande som påminde om tråkigheter och ensamheten.
Jag älskar det sociala och att umgås med människor som gör mig glad.
Men idag är det inte av tvångsmässiga orsaker.
Jag tycker dom här stunderna, sent på kvällen när alla i familjen gått och lagt sig (utom min trotjänare Svea förstås som troget ligger vid min sida)
Inte för att jag tycker illa om min familj - Jag älskar dom- men att få sitta här i tystnaden utan att behöva prata, lyssna och vara uppmärksam,,, Det är så egoistiskt skönt liksom
Nog om det :)
Har varit snorig efter Tidaholmsresan, dom där två frysdagarna satte sina spår så träningen har fått lidit. Och då får jag lida dubbelt. Som ett brev på posten kommer smärtan tillbaka - blixtsnabbt!
Så min träning ger resultat men den är oxå färskvara för mig. Jag behöver den typ dagligen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar