Nu mina vänner - Är det Julafton

Stämningen nu är magisk. Allt är tyst och stilla
Vilda somnade - till slut efter så mycket funderingar och spänning inför morgondagen så hon höll på att spricka.

Som sig bör är frun i huset sist uppe och pysslar för att allt ska vara perfekt när familjen vaknar i morgon.
Min mor kunde vara vaken till två tre på natten till julafton för att städa det sista och pynta. Så när vi vaknade var det som en trollfe förvandlat hela huset över natten. 
Jag minns hur mysigt jag tyckte det var och jag förstår hur trött hon måste ha varit
Men Jag gör inte mer nu. Det som inte är gjort nu - får förbli ogjort.
Det kommer bli jul i morgon  (idag:) ändå
Nu ska jag sitta här i vår nya soffa och bara njuta av tystnaden och allt det vackra

Soffan ja - Den blev helt perfekt!
Den levererades i gigantiska kartonger och när Vilda fick se dom blev hon lyrisk. Hon är ju en kojbyggare och hon hade fått en gudagåva av byggmaterial
Givetvis kom frågan som som ett brev på posten när hon var färdig:
"Mamma, får jag sova här i kojan inatt?" (kojan var placerad mitt i vardagsrummet)
Jag var sååååå nära att rutinmässigt säga nej men bet mig i tungan.
Men svarade "Javisst får du det"
Minen var obetalbar för hon var beredd på att ta striden om mitt nekande ;)
Så mitt barn har sovit i en kartong på golvet inte en,  utan TVÅ nätter. Den andra natten för att blidka hennes känslor för att vi inte kunde ha kvar skapelsen över jul när vi skulle ha huset fullt av folk.
Men så lycklig hon var över att få sova i sin koja! Underbart ju!!

Bjuder här nedan på en del ur Viktor Rydbergs Dikt "Tomten" såhär på julaftonsnatten


Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Tyst är skogen och nejden all,                    
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma.                                 
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.